BORGÅ Grands konsertsal förvandlades till tågstation i fredags då tre artister visade hur man gör show av ett gemensamt intresse. Precis som det finns må bra-filmer så finns det också må bra-shower. Föreställningen Det var en gång en svensk, en sverigefinne och en finlandssvensk - sånger och dikter från en väntsal, bjuder på en upplevelse som gör en varm inombords och får en att skratta. I samma takt som artisterna sjunger och berättar om resor till fjärran länder vaknar också den egna reslusten när poeten Solja Krapu med lysten röst börjar rabbla upp ställen som Abu Dhabi, Marmara och Zanzibar. Den grundläggande frågan i dikten Jag vill tro på Zanzibar är om det är okej att längta bort.
På den frågan kan det bara finnas ett svar.
Thomas Lundin, Anna Döbling och Solja Krapu har inte bara ett kreativt yrke gemensamt. Den finlandssvenska scenartisten Lundin och den svenska sångerskan Döbling har bägge rest runt jorden, sett fantastiska platser men också upplevt en känsla av mättnad och en vilja att komma tillbaka till ett tryggt och rutinerat liv. Estradpoeten Krapu är uppvuxen i mellersta Finland men flyttade som 15-åring till Umeå där hon bott de senaste trettio åren. Många av hennes dikter handlar om resor och drömmar om äventyr.
Runt sitt gemensamma intresse har artisterna byggt upp en två timmar lång show där sånger på ett smidigt sätt varvas med dikter. Scenen föreställer en väntsal där tre resenärer möts för att under en flyktig stund sjunga och berätta om sina drömmar, sin längtan bort och sin längtan hem. Det är enkelt och avskalat och kombinationen sånger/dikter fungerar förvånansvärt bra. Pricken över i är pianisten Per Rosenius som iklädd konduktörsmössa ackompanjerar på flygel och som bakgrundsvokalist.
Lundin och Döbling är vana artister som vet hur de ska ta sin publik såväl solo som i duett. Med ryms såväl Döblings egna mjukt melodiska låtar som musik av Benny Andersson och Christer Jonasson. Med tangon Sagoland (Lars Huldéns översättning av Unto Mononens Satumaa) visar Lundin med sin ypperliga tolkning att låten kan beröra också när det inte är en Reijo Taipale som håller i mikrofonen.
Trots att resor utgör den röda tråden tangeras också andra teman, särskilt i Solja Krapus uppträdanden. Hon får publiken att skratta, inte sällan för att hennes dikter slår huvudet på spiken. Texterna kunde kanske bäst beskrivas som vardagspoesi som handlar om människor och situationer lätta att känna igen.
Krapu har en förmåga att förvandla det banala till varm komik hon dessutom framför genom suveräna imitationer av såväl medelålders kvinnfolk som uppkäftiga tonåringar. Till höjdarna hör dikten Folk älskar att resa där Krapu räknar upp allt som folk, sin respassion till trots, avskyr när de reser. Hit hör badrumsinteriörer so inte är som hemma, högljudda grannar, diarré, oförskämda turister... jo, det låter sorgligt bekant.
Pia Perokorpi
-------------
Pressmeddelande 2010-10-25
Det var en gång en svensk, en sverigefinne och en finlandssvensk…
Nej, det är ingen Bellman med i den här historien. Huvudpersonerna är i stället tre personer från två länder som en gång var ett enda land.
En svensk sångerska och låtskrivare: Anna Döbling.
En sverigefinsk estradpoet och författare: Solja Krapu.
Och en finlandssvensk scenartist, programledare och textförfattare: Thomas Lundin.
Tre personer med olika bakgrunder, från olika kulturer med olika erfarenheter. Men med kärleken till scenen, orden och människorna som en gemensam nämnare. Och det svenska språket. Och resorna… kors och tvärs över Östersjön. På båtar. I flygplan. I tankar, minnen och längtan. Så vad är naturligare när dessa tre scen- och ordkonstnärer slår sig samman än att det blir en föreställning om just resor?
”Det var en gång en svensk, en sverigefinne och en finlandssvensk. Sånger och dikter från en väntsal.” är en komisk, lyrisk, ömsint och absurd show med resor som huvudtema. Resor till och från. Bortåt, hemåt. Inåt, utåt. I tid och otid. Att komma fram, eller komma bort.
Solja Krapus dikter varvas med sånger av och med Anna Döbling och Thomas Lundin, och i föreställningen ingår även material av bland andra Benny Andersson/Kristina Lugn, Lars Huldén och Peps Persson. Vid pianot sitter Per Rosenius.
Föreställningen har premiär i Helsingfors den 7 november. Den spelas också i en förkortad specialversion på Svenska Dagens firande den 6 november.
Till Stockholm kommer föreställningen den 10 november och därefter selas den i Finland igen – i Borgå den 19, i Ekenäs den 20 och i Nagu den 21 november.
Till vintern/våren 2011 väntar fler föreställningar i Finland och Sverige.
Anna Döbling är vissångerska och vispoet och har ofta jämförts med Barbro Hörberg. Med, som hon säger själv, ”det ena benet i fransk chanson och det andra i svensk vistradition” har hon skapat sig en alldeles egen plats på den svenska visscenen. Hon har givit ut två soloalbum, skrivit teatermusik och belönats med Olrogstipendiet för sitt låtskriveri. Hon bor i Stockholm.
Solja Krapu är tvåfaldig svensk mästarinna i Poetry Slam. Hon flyttade från Finland till Umeå i slutet av 70-talet och är verksam som författare, estradpoet, föreläsare och inspiratör. Hon har hittills givit ut tre diktsamlingar, en roman och tre barnböcker och är översatt till finska och franska. Nu arbetar hon med en ny diktsamling. Hon bor fortfarande i Umeå.
Thomas Lundin är TV-personlighet, journalist, programledare, underhållare, musikalartist, vissångare och textförfattare. Han har i många år varit verksam i finlandssvensk radio och TV, bland annat med programserien ”Allt ljus på…” som även sänts i svensk television, men sedan ett par år tillbaka är han ”frilansande mångsysslare inom musik, kultur och underhållning”. Under spelåret 2009-2010 gjorde han en roll i musikalen ”Play Me” på Svenska Teatern i Helsingfors, och våren 2011 gjorde han en av rollerna i ”Cabaret” på samma teater. Han bor i Ekenäs.
Tre huvudpersoner, tre boplatser: Stockholm – Umeå – Ekenäs. Ni kanske undrar hur i alla världen de här tre lyckas mötas för att repetera – och få tid till det, mellan alla resor. Ja…kanske ses de bara på flygplatser, på väg från eller till? Eller har de virtuella repetitioner?
Och är det kanske så att det är pianisten som är Bellman….?
